söndag 18 september 2016

Outline - Rachel Cusk

Ända sedan Curtis Sittenfeld tipsade om Outline på sin Twitter har jag varit sugen på att läsa den. Dock så var jag lite tveksam eftersom jag tidigare läst Make Your Home Among Strangers som hon också hyllade och den tyckte jag inte var så bra som jag hade förväntat mig, men jag tänkte att jag ger hennes boktipsande en chans till med Outline. Inte minst med tanke på att uppföljaren Transit kommer ut snart.

Outline handlar om en kvinna som är skrivarlärare på en kurs i Athen. Den handlar om hennes möten med olika människor där man för det mesta får lära känna de människor hon pratar med, men även hennes tankar kring vad de säger. Först börjar hon prata med sin stolsgranne på flyget ner till Athen och de träffas även senare i boken när han låter henne följa med på hans båt ut till en ö i den grekiska övärlden (skärgården? Säger man det om Grekland?). Hon träffar också en annan skrivarlärare på skolan över en fika, en gammal vän från London som är grek och hans författarkompis, hennes kursdeltagare och slutligen kvinnan som ska bo i lägenheten som hon är inackorderad i efter henne.

Bokens titel, Outline, tycker jag verkligen knyter ihop hela romanens anspråk. Vi får aldrig veta kvinnans namn och vi får också veta hennes tankar och analyser utifrån de konversationer hon har, men vi får knappt reda på något mer om hennes liv. Vi vet att hon har bott i Athen tidigare, vi vet att hon har två söner och vi vet att hon är skild och bor i London. Om hennes konversationspartners får vi veta ganska ingående detaljer och även deras namn. Det vi får veta om hennes kursdeltagare är också deras namn och sedan en eller två reflektioner från dem, men inte mer. Här får vi som läsare alltså en eklektisk samling fakta om olika personer, men inget kronologiskt narrativ från karaktärerna själva som gör att vi förstår dem. Alla karaktärer, inklusive huvudpersonen själv vars ögon vi får se allt ifrån, är som outlines. Som ett pussel där man hittat alla kantbitarna, men sedan inte lyckats pussla ihop innehållet helt.

Normalt tycker jag om att till och från läsa böcker utan riktig handling om språket är bra. Cusks språk är bra, men jag vet inte om det är min grej. Trots att boken ändå är runt 250 sidor, så händer inte särskilt mycket mer utan ibland känns det bara som att hon vill ha utrymme att visa vilka vackra meningar hon kan bygga rent stilistiskt utan att de tillför värst mycket till romanen i sig. Jag ska inte sticka under stol med att jag var riktigt nära att lägga ner den här boken på grund av det. Ibland kändes det som att jag bara tuggade sida efter sida utan att egentligen få någon riktigt bra analys eller reflektion; det var bara en uppvisning av Cusks förmåga att bygga ihop meningar snyggt. Däremot är jag ändå glad att jag höll i läsningen, för till och från fick man ett riktigt bra stycke att bita i.

Vad jag kan se har inte boken utgivits på svenska någon gång, men i slutet av september publiceras uppföljaren Transit. Av blurben framgår att den ska handla om en kvinna med två söner som flyttar till London efter ett kollapsat giftermål, men jag vet ärligt inte om det är samma kvinna eller om den bara tematiskt är en uppföljare, som förlaget skriver i sin blurb.

Outline
Rachel Cusk
Faber & Faber
2014
256 s.

söndag 11 september 2016

Augusti 2016

Med terminsstarten kom både läs- och bloggsvackan. Det har varit en intensiv månad att dra igång hela maskineriet efter sju veckors semester. Normalt när jag har det stressigt på jobbet brukar jag läsa ännu mer eftersom läsning är som en slags verklighetsflykt för mig då. Jag får chans att släppa mitt liv ett tag och allt som stressar där och istället ge mig iväg någon annanstans. Jag tror dock att Outline av Rachel Cusk som jag började läsa i slutet av månaden bidrog rätt rejält till min lässvacka och det var flera gånger under läsningen som jag var nära att lägga ner den helt. Dock har jag svårt att sluta läsa böcker – jag vet, livet är kort och det finns många böcker, men någonstans inom mig är jag ändå övertygad att en dålig bok, eller en bok som inte faller mig i smaken, också är värd att läsa för att den ger mig något. Jag avslutade Outline i början av september och jag är ändå glad att jag höll ut. Det finns bitar i den som är riktigt bra, även om den kanske inte var ett mästerverk i mina ögon.

Innan lässvackan inträffade hade jag faktiskt en riktigt bra läsmånad. Augustis första dag åkte jag och min sambo till London, bland annat för att se Harry Potter and the Cursed Child på Palace Theatre, så jag tog bara med mig en liten Penguin Black Classics eftersom jag visste att det skulle bli mycket bokshopping. Det blev The Yellow Wall-Paper av Charlotte Perkins Gilman som fick följa med och den var verkligen en liten pärla. Hoppas att jag har tid att läsa den igen, för jag tror den ger mer och mer ju fler gånger man läser den.

När jag kom hem till Stockholm igen började jag direkt läsa Harry Potter and the Cursed Child för att få se hur manuset var skrivet och jag blev i alla fall inte besviken, men så hade jag ju också sett föreställningen innan jag gav mig i kast med manuset. Därefter läste jag 84 Charing Cross Road av Helene Hanff som jag verkligen älskade. Timingen var kanske inte den bästa eftersom jag precis kommit hem från London och känt att jag fått min fix för denna gång, men 84 Charing Cross Road är det bästa kärleksbrevet till staden som jag har läst, så jag ville snabbt tillbaka dit när jag läste.

Sedan började jobbet igen och det sista jag hann läsa innan Outline var Night Sky With Exit Wounds av Ocean Vuong. Det är Vuongs debutsamling och tematiken berör identitet och hur det är att vara andra generationens invandrare till USA. Några av dikterna tyckte jag var sådär, medan några var riktiga höjdare, så det är också en bok jag måste läsa igen för att verkligen förstå. Nästa gång kommer jag att läsa med pennan i handen, något som jag faktiskt börjat göra nu och jag gillar det verkligen. Förut var jag pedant och ville inte förstöra mina böcker, utan klistrade in post-it-lappar, men de ramlar ur så lätt så nu har jag tagit steget och börjat skriva på riktigt i mina böcker. Kanske var det denna passage ur 84 Charing Cross Road som till slut övertygade mig:

I do love secondhand books that open to the page some previous owner read oftenest. The day Hazlitt came he opened to 'I have to read new books,' and I hollered 'Comrade!' to whoever owned it before me.

Antecknar ni i era böcker? Eller hur gör ni när ni hittar en riktigt bra passage som talar till er?

onsdag 31 augusti 2016

84, Charing Cross Road - Helene Hanff

Jag har länge velat läsa 84, Charing Cross Road eftersom det är en kultbok om böcker, läsande och London. Dessutom är den epistolär. What's not to love? Jag köpte till slut boken på London Review Bookshop och läste den direkt när jag kom hem.

84, Charing Cross Road börjar med ett brev som New York-bon Helene Hanff skickar 1949 till antikvariatet Marks & Co. på just Charing Cross Road i London. Hon har sett en annons om att de säljer ovanliga och antika böcker och hon tycker dels att amerikanska böcker är för dyra, dels att de inte alls är lika fint gjorda som engelska. Så börjar en över tjugo år lång korrespondens mellan den anställde Frank och Helene, där hennes lättsamma och sociala amerikanska attityd står i kontrast mot Franks mer tillbakadragna och lågmälda brittiska.

Hanffs kärlek till litteratur går inte att ta miste på när man läser boken. Hon är exakt en sådan läsare jag vill vara. Som noggrant väljer ut sina böcker och som även läser allt som refereras till i en bok. Hennes förkärlek till litteratur började med boken The Oxford Book of English Verse av Arthur Quiller-Couch (eller "Q" som hon kärleksfullt kallar honom) och i den skriver han om Miltons Paradise Lost och då läser hon Milton. Men när hon väl läser Milton refererar han till den kristna Bibeln och Hanff som är judinna ber genast Frank att skicka en kristen Bibel så att hon kan förstå vad Milton refererar till, och så vidare. Eftersom hon inte gick på college så kallar hon detta sin utbildning i livet.

Hanff är otroligt personlig i sina brev och vi får veta om hennes liv, arbete och tankar kring litteraturen hon läser. Hon sväller ut och skickar flera brev på raken, medan Frank är den totala motsatsen. Det tar flera år innan han ens kallar henne "Helene" i sina brev, i många år skriver han bara "Miss Hanff" till henne. Han är sparsam med detaljer och beskriver mest hur de har eller inte har boken Hanff vill ha och det är inte förrän andra anställda på Marks & Co. börjar skriva till Hanff som en bild av både bokhandeln och Frank börjar träda fram. Frank har en fru och två döttrar och Hanff börjar genast brevväxla även med Franks fru.

Andra delen av min utgåva innehåller boken The Duchess of Bloomsbury Street från 1973 som är Hanffs dagbok från när hon väl besökte London. För en som precis lämnat London så kändes det som ett bakslag. Här trodde jag att jag hade fått min Londonfix för denna gång, men efter att ha läst 84, Charing Cross Road vill jag genast tillbaka och gå i Hanffs fotspår och se allt med samma fascination och förälskelse som hon gör. 84, Charing Cross Road är framför allt en hyllning till böcker och läsning, men det är också det bästa kärleksbrev till England och London som jag har läst. Som Hanff skrev i ett brev:

I told him I'd go looking for the England of English literature, and he said:
'Then it's there.'

På svenska heter boken 84, Charing Cross Road med Hertiginnan av Bloomsbury Street och gavs ut 1986 på Trevi förlag. Senaste gången den blev publicerad på svenska var 2009 på En bok för alla. Dessvärre finns den inte i tryck längre, men ditt lokala bibliotek borde ha en utgåva.

84, Charing Cross Road
Helene Hanff
Slightly Foxed Editions
2015 (ursprungligen 1970 och 1973 The Duchess of Bloomsbury Street)
240 s.

söndag 21 augusti 2016

Harry Potter and the Cursed Child - J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorpe

På höstlovet förra året satt jag i kö i över tre timmar för att få biljetter till Harry Potter and the Cursed Child som hade premiär på Palace Theatre den 31 juli i år. Den fjärde och femte augusti såg jag del ett och två tillsammans med min sambo och två kompisar och ingen i mitt sällskap blev besviken. Denna recension kommer för det mesta att basera sig på själva föreställningen då jag såg den utan att ha läst manuset. Det är pjäsen som är höjdpunkten och så det var tänkt att historien skulle upplevas. Den här recensionen kommer att innehålla några spoilers, eftersom det är omöjligt att recensera föreställningen annars, men jag ska försöka #keepthesecrets så gott det går.

Nitton år har gått sedan vi senast mötte Harry, Ron och Hermione. När teatern börjar är vi återigen på perrong nio och trekvart i epilogen i Harry Potter and the Deathly Hallows. Harry och Ginnys andra son, Albus, ska börja på Hogwarts och är lika delar rädd som förväntansfull. Med sig på perrongen har han inte bara sin storebror James och lillasyster Lily; hans morbror Ron och moster Hermione med deras dotter Rose, som också ska börja på Hogwarts, är med. Väl på tåget påpekar Rose att allt hänger på den här tågresan, det var trots allt på den första tågresan till Hogwarts som deras föräldrar träffades. Albus blir något osäker men bestämmer sig för att slå sig ned i en relativt tom vagn sånär som på en ensam, vitblond pojke som sitter och läser. Det visar sig ganska snart att det är Draco Malfoys son, Scorpius, och Rose är inte glad över att Albus väljer att stanna med honom. Ännu värre blir det när Albus sorteras in i Slytherin, men som tur är hamnar även Scorpius i Slytherin.

Från de första inledande scenerna går det snabbt. På scenen utspelar sig snabba montage med glimtar från Albus skolgång. Hur han inte är så bra på magi, hur hans klasskamrater på Hogwarts inte verkar gilla honom och inte kan fatta hur han är Harry Potters son, hur han glider allt mer ifrån sin pappa och när Albus ska börja sitt fjärde år på Hogwarts bråkar Harry och Albus så mycket att det verkar som att skadan är oförsonlig. När han dessutom får reda på att Cedric Diggory dog enbart för att han var i vägen för Harry får Albus nog; han känner att han måste göra något och när han får reda på att Trolldomsministeriet beslagtagit en tidvändare som kan föra en tillbaka flera år i tiden blir planen tydlig: han ska rädda Cedric Diggory. Med sig på sitt ödesdigra företag får han med sig Scorpius och Cedric Diggorys kusin, Delphini Diggory.

Här vill jag inte avslöja mycket mer än så. Trots att den här recensionen innehåller en del spoilers så vill jag inte spoila allt. Helst vill jag ju att alla ska se föreställningen (om man har råd och möjlighet) och inte läsa ett referat från mig. Hade jag läst manuset innan jag sett föreställningen hade jag nog tänkt att handlingen var lite väl långsökt. Hur många tidsresor ska de behöva göra med tidvändaren? Hade Voldemort verkligen barn? Men på scen funkar det. På scen funkar det fantastiskt, faktiskt. Alla vändningar i dramaturgin framkallar både applåder, skratt och skarpa inandningar från publiken. Många sitter och gråter. Magin som utspelar sig på scenen är så välgjord att man tror att den är äkta. Förvandligsscenerna med Polyjuiceelixiret är fantastiska (det är en hel skrattfest när Albus ska låtsas vara Ron i en scen och interagerar med Hermione). Musiken av Imogen Heap är helt fantatisk och i början av del två när vi är i en parallell tidslinje där Voldemort har överlevt framhäver musiken såväl som dansarna på scenen exakt hur mörkt helvetet (för att använda Scorpius ord) är.

Om specialeffekterna, musiken och koreografin framhäver pjäsen, så är det ingenting mot vad skådespelarna gör. Jag läste några kommentarer på Twitter där de tyckte att karaktärerna kändes platta och inte sig lika när de läste manuset, men jag kan lova att på scenen är det rätt skådespelare på rätt plats. Det är trots allt skådespelarna som bidrar med karaktäriseringen och det är ingenting man till fullo kan förstå genom att läsa ett manus. Noma Dumezweni är som klippt och skuren för Hermione, Paul Thornleys Ron har exakt den komiska timingen som behövs och Jamie Parker som Harry tar fram en samtidigt självsäker som osäker vuxen Harry. Den som skiner starkast på himlen är dock Anthony Boyle som Scorpius Malfoy. I Boyles händer blir Scorpius en tafatt, snabbtänkt och charmig Scorpius. Boyle levererar Scorpius repliker på ett helt unikt sätt som inte framgår i manuset, ibland viskar han fram ord och ibland sjunger han ut dem, vilket ytterligare bidrar till Scorpius charm och tafatthet. Man fattar direkt att han är nörden i denna historia, men med det stora hjärtat.

Jag kan inte nog beskriva hur mäktigt det var att se Harry Potter and the Cursed Child, men när jag i efterhand läser manuset är det som att jag har en privat repris av allt som hände på scenen i huvudet och det betyder allt. Jag förstår att manuset publicerades för att alla inte har råd att åka till London och se pjäsen, men också för att Palace Theatre inte kan tillgodose alla som vill se den, men manuset är verkligen bara en poor man's version. Det är receptet utan den färdiga anrättningen. Anrättningen kommer till liv av ensemblen på Palace Theatre, förlåt, jag menar Hogwarts. Den här scenen är ett exempel:

LILY Have you got my trick?
RON Are you aware of the Weasleys' Wizard Wheezes certified nose-stealing breath?
ROSE Mum! Dad's doing that lame thing again.
HERMIONE You say lame, he says glorious, I say... somewhere in between.
RON Hang on. Let me just munch this... air. And now it's a simple matter of... excuse me if I smell slightly of garlic...
He breathes on her face. LILY giggles.
LILY You smell of porridge.
RON Bing. Bang. Boing. Young lady, get ready to not being able to smell at all...
He lifts her nose off.
LILY Where's my nose?
RON Tada!
His hand is empty. It's a lame trick. Everyone enjoys its lameness.

Den här scenen kanske inte verkar så rolig när man läser den i manuset, men jag lovar att alla i publiken skrattade gott när vi såg det.

Harry Potter and the Cursed Child på Palace Theatre är en av de bästa föreställningarna jag har sett och jag önskar att jag någon gång kommer att få se den igen, med samma ensemble, men jag inser också hur omöjligt det kan vara då föreställningen är slutsåld flera år framöver. Jag är dock otroligt glad att jag såg den innan jag läste manuset, för annars hade jag inte alls tyckt att historien var lika bra och det är ju trots allt på scenen den ska upplevas.

På svenska heter boken Harry Potter och det fördömda barnet och ges ut på Rabén & Sjögren i oktober 2016.



Harry Potter and the Cursed Child
J.K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorpe
Little, Brown
2016
352 s.

onsdag 17 augusti 2016

The Yellow Wall-Paper - Charlotte Perkins Gilman

Denna lilla bok är kanske den jag sett mest fram emot att läsa från Penguins Little Black Classics-serie och på flyget till London läste jag ut titelnovellen och på flyget tillbaka till Stockholm läste jag dessutom de två andra novellerna som finns med i denna utgåva. Penguins Little Black Classics är, precis som Novellix, ett perfekt format som lämpar sig väl för resa (speciellt när man planerat att köpa en mängd böcker på resemålet).

Jag visste inte mycket om titelnovellen The Yellow Wall-Paper när jag började läsa, bara att det är en känd feministisk favorit om psykisk ohälsa. Novellen berättas från ett första persons-perspektiv och vi får aldrig veta kvinnans namn, bara att hennes man, läkaren John, har hyrt ett hus på landet åt dem för att kvinnan ska få kunna kurera sig. Hon är nämligen psykiskt sjuk, men John som är en man av naturvetenskap och konkreta fakta tar henne inte på allvar utan säger bara att ett scenbyte och vila är bra för henne. Kvinnan börjar dock känna sig instängd i huset när hon varken får prata om hur hon mår och när hon inte ens får välja sovrum; de hamnar i ett sovrum med en hemsk gul tapet som hon blir allt mer fascinerad av och till slut inbillar hon sig att hon kan se instängda människor i tapeten.

Jag blev helt knockad av Gilmans språk och framför allt hur skickligt hon binder ihop symboliken med tapeten och kvinnans förfall. Först verkar det bara som att hon har en helt vanlig aversion mot tapeten; den är inte särdeles snygg. Men ju mer hon studerar den, desto mer upptäcker hon i den och upptäckterna hon gör står i direkt korrelation till hennes fallerande mentala hälsa. Till slut får läsaren känslan av att det är kvinnan som är instängd i tapeten och vill ut. Det är mycket skickligt och The Yellow Wall-Paper ger mig mersmak. Jag vill läsa mer av Gilman och veta mer om hennes person. Förutom denna novell så har jag inte hört talas om henne alls.

Som jag nämnde i början av inlägget så innehöll denna utgåva av novellen också två andra noveller, The Rocking Chair och Old Water. Naturligtvis är de inte lika bra som The Yellow Wall-Paper, men jag tycker fortfarande att de är mycket bra noveller. Gilman var verkligen bra på att konstruera noveller som har hög spänningsgrad och ett element av något oförutsägbart eller oförklarligt, genom vilken hon kan undersöka det mänskliga psyket och människans sätt att vara. Trots att dessa noveller inte alls lyser lika klart som titelnovellen så tänker jag leta reda på fler noveller hon skrivit.

På svenska heter novellen Den gula tapeten och har getts ut på många olika förlag under årens lopp. Just nu verkar det inte finnas någon version i tryck, men ditt lokala bibliotek har säkert ett exemplar.

The Yellow Wall-Paper
Charlotte Perkins Gilman
Penguin
2015 (ursprungligen 1892)
64 s.

söndag 14 augusti 2016

Bokslut från London

Förra veckan var jag i London och det var, som jag hoppats på, den perfekta avslutningen på sommaren. Det var ett tag jag inte trodde att jag skulle känna mig redo att gå tillbaka till jobbet, men nu är jag faktiskt riktigt pepp. London var precis det jag behövde: en vecka i min bästa stad och bara låta huvudet tänka på annat.

Okej, mest shopping (och Harry Potter and the Cursed Child, men det tar vi i ett annat inlägg).

En dag lyckades jag vika till bokshopping och min sambo följde snällt och tålmodigt med och satt på bänkar och snodde wifi medan jag botaniserade i bokhandlarna. Denna gång blev det tre bokhandlar, Foyles och Oxfam Bookshop som jag redan skrivit om och rekommenderat i detta inlägg, samt en annan av mina favoriter, London Review Bookshop på 14 Bury Place vid Russell Square. På London Review Bookshop, som är London Review of Books bokhandel, återfinns för det mesta skönlitteratur, poesi och faktaböcker. Den känns lite pretto, men det är också det som jag gillar med den butiken. Det känns alltid som att man kommer ut därifrån lite smartare och med lite smartare bokval. Dessutom är de väldigt trevliga och hjälpsamma - när de slarvade bort en bok jag beställt ville de genast kompensera genom att beställa en ny och skicka till Sverige och sedan ge mig en tygkasse gratis. Vem säger nej till det?

Nu till den fantastiska bokhögen som jag lyckades klämma ner i min packning och få med mig hem till Stockholm.

Från topp till botten är det följande böcker: 

The Gift of Reading av Robert Macfarlane. En essä som skrevs till förmån för Independent Bookshop Week detta år.

84, Charing Cross Road av Helene Hanff. Ännu en bok om böcker. En som jag dessutom velat läsa sedan länge.

The Hatred of Poetry av Ben Lerner. Såg den här på Stephanie Danlers Instagram och blev genast intresserad. Hon har många bra poesitips och verkar ha allmänt bra litteratursmak.

Milk and Honey av Rupi Kaur. Poesisamling som jag läst utdrag ifrån på Twitter. Den verkar ha hög igenkänningsfaktor.

Collected Poems Sylvia Plath. Because why not? Ska jag läsa mer poesi måste Plath in i bilden, så är det bara.

Birthday Letters av Ted Hughes. Jag gillade Crow och har hört mycket bra om denna samling, så jag ser verkligen fram emot att läsa den.

The Tidal Zone av Sarah Moss. Denna bok är överallt i bloggosfären och på Booktube och jag är inte sen att hoppa på hajpen. Dessutom hittade jag den på Oxfam Bookshop, helt oläst för £3.50. Det kallar jag en bargain för en bok som bara funnits i någon vecka.

Autobiography of Red av Anne Carson.  Jag har länge varit fascinerad av Carsons liv och hennes tematik i de utdrag av hennes dikter som jag har läst, så en hel samling av henne ser jag verkligen fram emot att läsa.

The Muse av Jessie Burton. Jag blev aldrig tilltalad av debuten The Miniaturist och hade inte tänkt att läsa den här heller förrän Anna på A Case for Books rekommenderade den och sa att den handlar mycket om konst och kreativitet, och är det något förutom böcker om böcker som intresserar mig så är det just böcker om kreativitet. Denna utgåva är dessutom signerad av författaren.

In Gratitude av Jenny Diski. Kanske den författare som jag mest ser fram emot att läsa något av.

Harry Potter and the Cursed Child av J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne. Beskrivning överflödig.

Har ni köpt några böcker i sommar?

onsdag 10 augusti 2016

Sweetbitter - Stephanie Danler

Stephanie Danlers debutroman har förföljt mig överallt i sociala medier i sommar. Jag har sett tweets, artiklar, instagrambilder, bloggposter om den och till slut kunde jag inte hålla mig. Dessutom påminde Johanna L på Bokhora i ett blogginlägg om att det var Danler som var servitrisen som berättade om sin roman för en kund på bokförlag och resten är som en modern askungesaga.

Sweetbitter handlar om tjugotvååriga Tess som precis anlänt till New York för att skapa sig ett nytt liv. Vi får aldrig veta hur hon hade det hemma, men att hon i New York är en blank sida redo att fyllas. Hon får jobb på den anrika restaurangen Sweetbitter som ligger vid Union Square och snabbt kastas hon in i restaurangvärlden. Sweetbitter är fylld av personer som bara råkat hamna där i väntan på bättre tider; någon vill egentligen bli skådis och en annan vill bli filmskapare och de frågar alltid Tess vad det är som hon egentligen vill bli, som om servitris inte är ett riktigt yrke att eftersträva. På restaurangen finns också servitrisen Simone som tar Tess under sina vingar och lär henne allt om hur man smakar på dryck på riktigt, och sedan finns bartendern Jake som Tess omedelbart attraheras till.

Jag gillar hur Danler beskriver servitrisyrket. Innan jag läste boken hade jag nog också sett på servitris som ett yrke som man har i "väntan på något annat" som att man fastnat där på vägen, och jag vet egentligen inte varför. Kanske för att det var så vanligt när jag studerade att man hade servitris som extrajobb. Men varför skulle det inte kunna vara ett yrke att eftersträva? Tess får hela tiden försvara sig att hon redan gör det hon vill och de andra tittar oförstående på henne och undrar vad det är som hon egentligen gör.

Sidohistorien med bartendern Jake är däremot tröttsam och förutsägbar. Såklart att hon blir kär i en man som gillar att vara elak mot henne. Såklart att han gillar att vara hård mot henne och hon tänder på det. Det känns så gjort och jag önskar att det hade kunnat vara en annan historia. Det blir inte innovativt för att de delar ostron tillsammans och Danler verkligen ger sig hän åt att beskriva deras smak som en riktig finsmakare gör. Dessutom tar det över halva romanen innan något av intresse händer i deras relation, innan dess är det bara Tess tankar och hennes åtrå som vi får läsa om och är det någonting som jag tycker är jobbigt, så är när man läser en relativt tjock bok och ingen kommer till skott. Boken hade med fördel kunnat vara betydligt kortare, men det känns också som att Danler har velat visa på sin språkliga förmåga genom verkligen beskriva skeenden och smaker i detalj. Hon experimenterar både med form och stil och just i den här boken känns det något överdrivet, för konstruerat.

Danler är en flitig läsare och på sin Instagram postar hon ofta bilder på böcker och i dagsläget känner jag att jag är mer intresserad av henne som läsare än som författare. Det märks att hon påverkas av de poeter hon läser, att hon också i sin prosa vill visa på ett poetiskt språk och därför vill jag ändå följa hennes författarskap, för om hon får koncentrera sitt språk och skriva på färre sidor tror jag att hennes språk blir kraftfullare.

Jag har inte kunnat hitta några uppgifter om något svenskt förlag planerar på att ge ut boken.

Sweetbitter
Stephanie Danler
Alfred A. Knopf
2016
368 s.