På mitt exemplar (eller mitt och mitt, Stockholms stadsbiblioteks) av Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe av Benjamin Alire Sáenz sitter tre stora klistermärken som alla informerar mig om denna boks förträfflighet. Den är en Printz Honor book (pris för ungdomsböcker), den har fått Stonewall Book Award (pris för böcker som behandlar LGBT) samt Pura Belpré Award (pris till författare/illustratörer som är Latinos/Latinas). Dessutom har den cirkulerat runt bland bokläsare i sociala medier ett bra tag så jag har varit nyfiken, men det var inte förrän Johanna sa att detta måste bli årets sommarläsning som jag faktiskt gjorde slag i saken.
Året är 1987 och gymnasieungdomarna Aristotle och Dante lär känna varandra en sommar i kvarterets pool. Ari kan inte simma, vilket Dante registrerar direkt och erbjuder sig att lära honom. Under den sommaren lär Ari sig inte bara att simma, han lär även känna Dante som blir hans första riktiga vän. Ari är nämligen en ensamräv som inte gör några ansatser till att umgås med de andra i skolan, utan han gillar att vara ensam. Ensam och klura ut vad livet egentligen går ut på. Vem han är. Hur det kommer sig att hans bror hamnade i fängelse och varför hans familj inte pratar om brodern längre. Vad hans pappa håller inom sig från Vietnamkriget. Vad det egentligen innebär att vara mexikansk. Hur det känns att kyssa någon.
Jag gillar boken. Det gör jag. Men jag gillar den inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra. För det första tycker jag att den är för lång. Sáenz skriver så himla långa dialoger att jag inte tycker det finns rum för så mycket annat. Jag hade gärna sett många av dialogerna kortas ner till förmån för mer beskrivande och gestaltande. Dessutom finns det nästan ingen anföring, vilket gjorde att jag rycktes ur läsningen för att försöka klura ut vem det är som säger vad. Jag gillar normalt böcker med dialoger och tycker att en riktigt välskriven dialog kan tillföra mer i gestaltande än flera paragrafers beskrivande. Men i mitt tycke drar Sáenz ut på dialogerna för mycket och dessutom tycker jag inte alltid att de är trovärdiga. Ibland skiner Sáenz igenom med sina tillrättalagda dialoger om hur han tror att ungdomar pratar, men det är väldigt svårt att som vuxen fånga autentiska ungdomsdialoger utan att det blir för konstruerat.
I början av boken tycker jag att alla karaktärerna var endimensionella. De beskrivs som att bara ha ett karaktärsdrag: Dante är stolt och Ari är orädd. Det kändes som att hela deras väsen kokas ner till dessa karaktärsdrag. En bidragande faktor till att karaktärerna känns endimensionella kan förstås vara att det är Ari som vi får följa och som karaktär är han inte särskilt nyanserad i början.
Men! Nu låter det som jag är på väg att göra en sågning och det är jag inte. Jag står fast vid att det är en för lång startsträcka innan boken sätter igång, det är för många oväsentliga dialoger som tidvis inte känns trovärdiga och endimensionella karaktärer. Men boken tar sig. Ungefär halva boken in upplever jag att boken lyfter. Det händer vissa dramatiska saker som gör att allting står på sin spets och jag upplever att karaktärerna växer och inte blir platta längre. Jag börjar gilla att boken handlar om det ständiga sökandet som ofta upptar tonåren. Vem är jag? Varför agerar jag såhär? Vad är meningen med livet? Jag gillar att boken beskriver mexikansk kultur i USA eftersom det inte är någonting jag läser om ofta. Det är tur att slutet plockar upp boken och jag tycker verkligen om den mot slutet och vill inte lämna Ari eller Dante, men jag hade önskat att boken var lite kortare och koncentrerad än vad den är.
På svenska heter boken Livets outgrundliga mysterier och gavs ut på Gilla Böcker 2015.
Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe
Benjamin Alire Sáenz
Simon & Schuster
2012
359 s.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar