torsdag 11 juni 2015

The Colour of Magic - Terry Pratchett

När jag i min tonår upptäckte fantasy och med häpnad såg att Terry Pratchett upptog flera rader på fantasyhyllan i biblioteket var jag tvungen att läsa något av honom. Jag minns att jag började med Magins färg, men att jag aldrig kom in i den och sedan tipsade en kompis mig om att jag istället skulle läsa om karaktären DÖDEN eftersom han är rolig. Och det var han. Jag läste allt med DÖDEN och tycker nu i efterhand synd om mina föräldrar som fick svaret "Jag älskar DÖDEN!" på frågan "Vad läser du?"

Min relation till Terry Pratchett blev kortvarig och jag glömde snabbt bort att han fanns och började istället läsa "riktig skönlitteratur" när jag under min senare tonår kom in i en svår prettofas (skall dock tilläggas att många av mina favoritböcker lästes under denna period). Sedan har han funnits där i periferin, men jag har aldrig bemödat mig med att läsa honom. Förrän nu. En kombination av upprymdhet inför en ny utmaning (att läsa alla Pratchetts Discworldböcker?), en saknad av fantasy och sorg över att jag aldrig lärde känna Discworld tillräckligt bra innan Pratchett tog DÖDENS hand och lämnade denna värld (för övrigt den enda tweet till dags dato som fått mig att gråta). När jag i mars hade praktik i London och fick upp ögonen för dessa billiga, nyproducerade inbundna utgåvor av de 21 första böckerna i serien såddes fröet till att läsa dem igen, så jag beställde raskt de fyra första när jag kom hem (med ursäkten att jag fått jobb efter examen och behövde fira det).

Nåväl, efter denna långa inledning kommer vi så till den första boken om Discworld: The Colour of Magic. Det är mycket ovanligt att turister kommer till huvudstaden i Discworld, Ankh-Morpork, men den första boken i serien börjar med att den förvirrade men livsbejakande turisten Twoflower kommer till staden och slår följe med trollkarlen Rincewind som är den enda som kan tala med honom på ett språk som han förstår. Det finns egentligen inte mycket till genomgående handling, utan boken är snarare små noveller om Rincewinds och Twoflowers äventyr på Discworld.

Avsaknaden av en egentlig handling (något som Pratchett själv i efterhand också bekräftat) gör att boken tog lång tid för mig att läsa eftersom jag aldrig riktigt kände en längtan efter att läsa mer. När jag väl läste var det såklart roligt eftersom ingenting verkar omöjligt i Pratchetts värld, men det var svårt att motivera sig själv till att slå upp boken ibland. Jag visste dock att The Colour of Magic inte anses vara en bra väg in till Discworld, men jag ville verkligen läsa i kronologisk ordning så jag var ändå förberedd. Trots avsaknaden av handling tycker jag ändå att det finns tillräckligt mycket i boken för att anse den värd att läsa: välskrivna karaktärer som är sådär härligt udda och oväntade att man inte riktigt kan förvänta sig någonting, ett helt galet världsbygge som bidrar till den där hisnande fantasykänslan som i alla fall jag älskar och en antydan till att storheter kommer längre fram i serien.

Jag kommer definitivt fortsätta läsa Discworldböckerna trots denna något svaga inledning, men jag vet att det bästa kommer längre fram.

På svenska heter boken Magins färg och gavs ut på B. Wahlströms 1983. Tyvärr verkar den vara ur tryck, men biblioteket är din vän om du inte vill läsa på engelska.

The Colour of Magic (Discworld #1)
Terry Pratchett
Gollancz
2014 (ursprungligen 1983)
256 s.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar