The Cuckoo's Calling - Robert Galbraith

Vid det här laget känns det som att jag är sist med att läsa J.K. Rowlings första bok publicerad under pseudonymet Robert Galbraith. Jag är ingen van läsare av deckare och jag kan faktiskt inte minnas att jag läst någon utöver barndomens Fem- och Kittyböcker. Jag hade inte heller planerat att läsa Galbraiths deckare, men jag kunde till slut inte låta bli.

I The Cuckoo's Calling får vi möta ex-militären Cormoran Strike som blivit tvungen att återvända från sin post i Afghanistan efter att ha blivit tvungen att amputera benet. Väl hemma i London måste han få någon slags inkomst och bestämmer sig därför för att börja arbeta som privatdetektiv. Tyvärr är inte hans arbete särskilt lukrativt och hans skulder samlar sig på hög. Advokaten John Bristow söker sig till Strikes kontor efter att hans syster, supermodellen Lula Landry, föll från en balkong tre månader tidigare vilket polisen dömde som självmord, men Bristow vill att Strike undersöker om det inte var ett mord istället.

Mitt största problem med The Cuckoo's Calling är att jag inte tycker att Galbraiths stil passar boken. Tidigare har jag ansett att hennes stil, med ofta ganska högtravande adjektiv och ett allmänt formellt/tillgjort register till och från har passat Harry Potter därför att de böckerna utspelar sig i en värld som påminner om vår egen, fast några hundra år innan, då man pratade mer formellt. I The Cuckoo's Calling finns exempel som "the call terminated" och några meningar efter det används betydligt informellare slang- och svärord för att på nåt sätt väga upp för det högtravande språkbruket. För mig funkar inte dessa höga toppar och djupa dalar utan jag hade gärna sett ett mer jämt språkbruk.

Som jag skrev i inledningen är jag inte en van deckarläsare, men jag tyckte att det var irriterande att läsaren inte fick veta allt som Strike tänkte på eller fick reda på. Läsaren får endast vara med när Strike intervjuar folk, men är ganska utestängd från Strikes tankegångar och analyser och det är inte förrän i slutet som läsaren får reda på sanningen. Det kändes som att jag blivit utelämnad från det intressantaste, tankegångarna som ledde till upplösningen.

Trots mina problem med språket och delvis upplägget i själva lösandet av fallet, så tycker jag om boken. Den är sådär härligt puttrig och inte så actionstinn. Galbraith fokuserar snarare på sitt persongalleri och det finns verkligen ingen karaktär som jag inte gillar att läsa om. Jag gillar Strike och hans lite buttra personlighet, hans struliga bakgrund och hans relation med sekreteraren Robin. Jag gillar Robin och hennes städade, välordnade personlighet och liv (som jag förväntar mig kommer att nyanseras i kommande böcker). Jag gillar till och med bikaraktärerna Strike träffar under sina intervjuer. Jag gillar också det faktum att London känns som en egen karaktär i boken; för en anglofil och Londonälskare som en själv är det rena drömmen när Galbraith namedroppar den ena efter den andra av kända gator och kvarter och det var flera gånger som jag kände akut Londonlängtan (kunde inte sluta tänka på att hans kontor ligger på Denmark Street, ett stenkast från Charing Cross Road och Foyle's).

På svenska heter boken Gökens rop och publicerades av Wahlström & Widstrand 2014.

The Cuckoo's Calling
Robert Galbraith
Little, Brown
2013
464 s.