lördag 1 augusti 2015

Reading Lolita in Tehran - Azar Nafisi

Den här sommaren verkar jag läsa utanför min bekvämlighetszon. Eller, det är inte direkt obekvämt; det är bara det att jag inte är en van läsare (obekvämt hade det varit om det handlade om skräck till exempel) av genrerna jag har läst nu. Senast läste jag deckare och nu har jag satt mina tänder i en memoar. Memoarer har jag dock läst tidigare, men inte så mycket som jag velat.

Azar Nafisis Reading Lolita in Tehran blev en New York Times-bästsäljare när den kom ut för över ett decennium sedan och jag vill minnas att den var ganska omtalad även här i Sverige (eller?), men det är inte förrän denna sommar som jag velat läsa den, för hur kan jag motstå en undertitel som lyder "a memoir in books"? Genom fyra delar som alla fokuserar på varsin författare eller varsitt verk – Lolita, Gatsby, James samt Austen – berättar Nafisi om sin karriär som universitetslärare i engelsk litteratur i Teheran under den islamistiska revolutionen och Iran-Irakkriget. När Nafisi uttrycker en önskan att skriva en bok om författarna hon undervisar om säger hennes vän till henne:

He said, You will not be able to write about Austen without writing about us, about this place where you discovered Austen. You will not be able to put us out of your head. Try, you'll see. The Austen you know is so irretrievably linked to this place, this land and these trees.

Det är precis det som händer i Reading Lolita in Tehran. Nafisi kopplar dessa verk och författare till det som händer i hennes klassrum, världen runt omkring samt vad hennes elever tycker om verken och det är det som gör att boken lyfter för mig. Jag kan inte tänka tillbaka på en enda läsupplevelse utan att koppla den till en tid, en plats, tankar jag haft under läsningen och/eller andra verk som jag kopplar till boken, vilket för mig är läsningens grund: i läsningen hittar jag mig själv. Det är när hon beskriver hur hon och hennes elever läser böckerna som memoaren lyfter.

Azar Nafisi har en doktorsgrad i engelsk litteratur och därför kommer det vissa kapitel från och till där hon blir väldigt akademisk i sina analyser av litteraturen och jag tycker tyvärr att dessa partier blir tråkiga. Missuppfatta mig rätt, jag älskar att läsa litteraturvetenskapliga texter, men i detta sammanhang tycker jag att det är Nafisis personliga liv och upplevelser som är intressanta snarare än hennes professionella analyser och det är det som gör att boken inte blir en fullträff för min del.

Jag läste Persepolis av Marjane Satrapi i gymnasiet för snart tio år sedan och minns tyvärr inte så mycket av den, även om jag minns att jag tyckte den var väldigt bra (måste gräva fram den i mammas källare - dags för omläsning) så mina kunskaper om situationen i Iran har varit pinsamt bristfällig. I och med Reading Lolita in Tehran har jag fått bättre koll på vad som faktiskt hände i Iran och till skillnad från torra och opersonliga skrivningar i historieläroböcker (historia var aldrig mitt starka ämne i skolan) engagerade jag mig verkligen och kände att den islamistiska revolutionen och kriget blev mer konkret och känslofullt för mig till skillnad från något abstrakt som behandlas i ett nyhetsinslag på tv.

I början av inlägget skrev jag att jag inte läser memoarer så ofta, men det är när jag läser Reading Lolita in Tehran (eller Just Kids av Patti Smith som är en av mina absoluta favoritböcker) som jag undrar varför jag inte läser mer memoarer. Vilket bättre sätt finns det att engagera sig i personliga öden och samtidigt förbättra sin allmänbildning? Har ni några bra memoarer att rekommendera så att jag kan fortsätta på denna inslagna bana?

På svenska heter boken Att läsa Lolita i Teheran och gavs ut på Albert Bonniers förlag 2005. Boken finns dessvärre inte i tryck längre, men finns att tillgå second hand eller på biblioteket.

Reading Lolita in Tehran
Azar Nafisi
Random House
2003
347 s.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar