onsdag 23 november 2016

Allt som blir kvar - Sandra Beijer

Jag har följt Sandra Beijers blogg Niotillfem i flera år nu (sedan 2005 kanske? Är det ens möjligt?) och läste hennes debutroman Det handlar om dig när den kom ut. Jag var inte begeistrad då, tyckte att den var helt okej, men tänkte att det finns bra grogrund för att bli en riktigt bra författare där (det visste jag ju i och för sig då jag tycker att hon skriver mycket bra krönikor och på sin blogg). När Allt som blir kvar kom ut var jag alltså mycket pepp och kanske gick jag in med för höga förhoppningar, som jag alltid verkar göra.

Nu känns det som att hela bloggosfären har läst Allt som blir kvar, men jag ger en snabb sammanfattning. Allt som blir kvar handlar om Matilda som i bokens inledande kapitel precis får reda på att hennes kille vill göra slut. Hon får ett samtal från honom över telefon - han vill inte ens berätta detta för henne personligen (att göra slut med post it-lappp à la Sex and the City, anyone?). Där och då ramlar Matilda ihop, mitt i gatan där hon tagit samtalet, men efteråt går hon ändå på fest tillsammans med kompisen Miron som börjar formulera en plan. Han klargör att Matilda får 30 dagar på sig att sörja förhållandet som gick i bitar, att sörja allt som blev kvar, sedan måste hon gå vidare och han ska hjälpa henne.

Inledningsvis märker jag direkt att Beijers språk har utvecklats avsevärt sedan debuten. Det är stramare, hon får fram vad hon vill med färre ord och det känns inte lika pratigt. Hon har mer koll på sitt register och vad hon behöver för att förmedla känslor. Jag kan tänka mig att om jag skulle ha läst detta i tonåren när mina känslor var all over the place, för att citera prins Daniel, så skulle hennes ord verkligen ha gått in under huden.

Jag gillar också ämnesvalet. Att det handlar om kärlek som tar slut. Det handlar om vad som händer när någon bestämmer sig för att hen inte gillar sin partner längre, och vad som händer med partnern som blir kvar. Hur handskas man med det? Det är ofta ett tema i vuxenlitteraturen, men jag har inte läst många ungdomsböcker som handlar om förhållanden som tar slut, som har det som sitt grundläggande tema för boken. Visst att jag har läst om uppbrott innan, men nästan alla ungdomsböcker jag har läst fokuserar ändå alltid på nya förhållanden som skapas, nya parrelationer som till slut uppstår. Nu vill jag inte spoila boken för de som har den framför sig, men jag gillar att Beijer inte faller i facket att ge oss ett klart slut som följer konventionen.

Däremot tycker jag att Matildas känslor kring detta uppbrott är lite väl melodramatiska. Nu kanske jag aldrig har upplevt sådan himlastormande kärlek som Matilda (fast, jag tycker ändå att jag har gjort det) för annars lägger man väl sig inte mitt på trottoaren och gråter och har svårt att andas? Eller? Är jag en för cynisk vuxen nu? För mig var det i alla fall lite väl melodramatiskt, lite för mycket emo. Jag relaterar absolut till att uppbrott kan kännas så svårt och ta så hårt, men Matilda är Så Mycket Feels. Ligger på trottoarer, golv, trösklar, i väggrenen och gråter gråter gråter och har panik och spyr. Jag försöker inte förminska känslor överhuvudtaget, alla får sörja på sitt vis, men jag kan inte relatera till det. Det är synd, för jag gillar Beijers språk och tematik, men kanske är hennes författarskap inte något för mig.

PS. Det är synd att jag glömde att fota boken innan jag lämnade tillbaka den, så ni får nöja er med den enda bilden jag hade på den. Dock är omslaget supersnyggt designat, så ta er en kik på det när ni kan.

Sandra Beijer
Natur och Kultur
2016
206 s.

måndag 21 november 2016

Oktober 2016

November är nästan slut, så varför inte kika på vad jag läste under oktober månad (eftersom jag inte har orkat att skriva om det förrän nu)? I september skrev jag att jag önskade att min lässvacka vore slut, och det verkar som att läsflytet åter kom på besök i oktober eftersom jag lyckades läsa ut sex böcker, vilket är riktigt bra för att vara jag. I september läste jag

Bluets av Maggie Nelson
The Sunlight Pilgrims av Jenni Fagan
Stanna av Flora Wiström
Det är natten Karolina Ramqvist
Hot Milk av Deborah Levy
Allt som blir kvar av Sandra Beijer

Som jag skrev i september blev jag tvungen att beställa ett exemplar av Bluets av Maggie Nelson eftersom bibliotekets exemplar var trasigt, något som jag upptäckte mitt i läsningen. Nu hade jag ju kunnat vänta på att biblioteket ersatte boken, men jag visste redan mitt i läsningen att denna bok vill jag äga, stryka under passager i och komma tillbaka till igen.

Efter det läste jag The Sunlight Pilgrims av Jenni Fagan, som jag trodde skulle vara någon slags litterär dystopi à la Station Eleven*, men jag gjorde fel i att ha så höga förhoppningar på den. Det är en bra bok, men inte det bästa jag har läst. Samma kände jag för Stanna av Flora Wiström; det är hennes debutroman och den är helt okej, men inte i min stil alls. Däremot tror jag att den fyller ett tomrum för romaner om tonåringar efter gymnasiet som är på väg in i vuxenvärlden med allt vad det innebär.

Därefter läste jag Det är natten av Karolina Ramqvist eftersom att den skulle tillbaka till biblioteket och även om jag inte tycker att det är jobbigt att lämna tillbaka låneböcker olästa, så ville jag ändå hinna ta mig igenom den. Jag är verkligen glad att jag läste den, men ser fram emot att läsa den igen då jag har mer tid för eftertanke. Visst att boken gör sig väl i en snabb genomläsning, men jag vill också läsa och stryka under och stanna vid de tankar hon utvecklar kring skrivandet och författaren som alter ego. Jag har önskat mig den i julklapp, så jag hoppas att jag får den (annars ger jag mig själv den i julklapp, säkert). Efter det läste jag ut Hot Milk av Deborah Levy som verkligen började stort. Jag tyckte att hela det första kapitlet var magiskt - språket och stämningen var där, och Levy gav verkligen mersmak och det hade alla ingredienser för att kunna bli en slukarfest för Frida, men mot slutet tyckte jag att den tappade lite och det blev aldrig den där fullpotten som jag var ute efter. Däremot tycker jag fortfarande att det är en bra och läsvärd roman.

Den sista boken jag läste ut i oktober var Sandra Beijers Allt som blir kvar, vilket är uppföljaren till debuten Det handlar om dig. Om Det handlar om dig handlar om den inledande kärleken så handlar Allt som blir kvar om när kärleken dör ut. Om hur man lagar sig efter att ett förhållande har tagit slut. Jag tyckte att debuten var okej, men önskade mer från den och därför såg jag ändå fram emot Allt som blir kvar, men jag insåg med den boken att Beijers författarskap inte intresserar mig. Jag gillar bloggen och vad hon gör med den och läser böckerna mest för att hänga med i vad hon skriver om i bloggen, men jag tror inte att jag kommer att läsa någon mer bok av henne.

I oktober fick jag besked om lönehöjning och på vilket sätt firas det bättre än med att köpa böcker? Därför gick jag all in på böcker som har att göra med skrivande på något sätt (essäer om skrivande och/eller konst, memoarer, föreläsningar etc.) eftersom jag kommit igång med mitt eget skrivande igen efter att min terapeut inspirerat mig till det. Följande böcker beställde jag hem:

A Room of One's Own av Virginia Woolf
Why I Write av George Orwell
On Writing av Jorge Luis Borges (det är ju ändå hans bok Fiktioner som gett upphov till mitt internetalias)
The Dyer's Hand av W.H. Auden (som rekommenderas i Bodil Malmstens Så gör jag)
Reborn: Journals and Notebooks, 1947–1963 av Susan Sontag
A Moveable Feast av Ernest Hemingway
Known and Strange Things av Teju Cole
Loggböckerna 2005–2013 av Bodil Malmsten

Förutom dessa böcker som berör skrivande på olika sätt, så har jag i oktober dessutom börjat läsa Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. Jag gillar den verkligen hittills och läser några kapitel då och då när jag känner för det. Utöver den började jag också läsa The Tidal Zone av Sarah Moss och jag tror faktiskt att det kan bli årets bok för mig. Jag återkommer när jag läst ut och hoppas att den håller hela vägen.

Har ni några bra bokrekommendationer för en skrivande person? Vad läser ni just nu?


*Det här är your friendly neighbourhood Station Eleven watch: Det verkar ännu inte finnas planer på att ge ut denna pärla till bok på svenska.

onsdag 2 november 2016

Hot Milk - Deborah Levy

Ni vet när man läser första sidan i en bok och tänker att det här kommer bli bra, riktigt bra? Ni pratar med allt och alla om hur bra den boken ni har börjat läsa just nu är. Ni kanske twittrar entusiastiskt om "magin" som uppstår. Sedan sitter man där med sina skyhöga förhoppningar och resten av läsningen känns som en uppförsbacke därifrån. Vad hände? Ungefär så kände jag när jag läste Hot Milk av Deborah Levy som var nominerad till årets Man Booker-pris.

Hot Milk handlar om 25-åriga Sofia och hennes mamma Rose som åker till en klinik i Spanien för att försöka bota Roses sjukdom. Rose kan inte gå längre, men inga läkare har riktigt förstått varför. Sofia slits mellan sina avbrutna atropologistudier, hennes mamma och hennes grekiska pappa som hon inte har träffat sedan hon var barn. Hon har lämnat sitt baristajobb i London, och det råkade också vara så att hon sov i ett förrådsrum där, till förmån för att vara hennes mammas skötare. I Spanien träffar de doktor Goméz, en något okonventionell doktor som är lika enigmatisk som Roses åkommor. På stranden träffar Sofia dessutom tyskan Ingrid Bauer och vi får även följa relationen som uppstår mellan dem.

Det är ingen tvekan om att Levy kan skriva. Hon skriver underbart vackert och jag tycker verkligen om hennes prosa. Inledningen var som sagt bland det bättre jag har läst och det gav mig verkligen mersmak. Däremot räcker tyvärr inte ett fantastiskt språk för att få mig att fångas. Även om jag tyckte att boken var bra, så blev den aldrig så bra som jag i de inledande kapitlen trodde att den skulle bli.

I recensionen av The Sunlight Pilgrims skrev jag att jag inte är ett fan av magisk realism längre och det får jag väl lov att säga även gäller vid läsningen av Hot Milk. Nu är varken The Sunlight Pilgrims eller Hot Milk böcker som kan sägas tillhöra genren, men båda har inslag av magisk realism. I Hot Milk är det främst läkaren Goméz och Ingrid Bauer som kan sägas stå för de inslagen och jag tycker inte riktigt om det. Dialogerna och interaktionerna med både doktor Goméz och Ingrid känns inte trovärdiga och faktiskt ganska konstiga. Nu är jag absolut inte ute efter att de böcker jag läser ska spegla någon absolut verklighet, men även i konstruerade verkligheter föredrar jag också om karaktärer och skeenden skildras trovärdigt inom ramen för romanen. I Levys roman ska visserligen allt vara lite suggestivt; vi vet ju faktiskt inte om Rose är sjuk eller om det är hypokondri och samtidigt vet vi egentligen inte vem som utnyttjar vem. Är det Rose som utnyttjar sin dotter Sofia genom att fejka sina åkommor för att få ha henne nära eller är det Sofia som utnyttjar Rose som en sköld mot livet som hon gömmer sig bakom? Men även i den värld som Levy målar upp för oss tycker jag att vissa konversationer eller händelser bara känns rent av konstiga. Det är liksom inte så konversationer går till alla gånger. Det är en bra roman, men jag önskade att den hade varit lite mindre konstig och lite mer trovärdig inom ramen för vad Levy bygger upp.

Av vad jag kan se finns det inga planer på att ge ut Hot Milk på svenska ännu.

Hot Milk
Deborah Levy
Hamish Hamilton
2016
224 s.

måndag 31 oktober 2016

Läslov

Idag börjar läslovet. Eller höstlovet.

Eller läslovet. Vad man nu vill kalla novemberlovsveckan.

Hur som helst. Jag har i alla fall alltid ägnat mina novemberlov åt läsning, så det blir ingen skillnad i år för mig, förutom att jag måste jobba måndagen. Då får jag ju ändå sex dagar fyllda av läsning och inget gör mig gladare. Såhär ser min tänkta läsning ut:


Just nu håller jag på med Hot Milk av Deborah Levy och den ska lämnas in senast i morgon, så jag håller tummarna för att jag hinner läsa ut den, för gör jag inte det måste jag ställa om mig i kön på den. Om jag läser ut den betyder också den extra motivationen av att slippa en böter att jag har nästan hela veckan till att läsa nya böcker. Dessa blir då Allt som blir kvar av Sandra Beijer, som också måste lämnas tillbaka till biblioteket snart (inget ökar lästakten som återlämningsdatumet på biblioteket) och sedan vill jag verkligen läsa The Tidal Zone av Sarah Moss som jag köpte i London i augusti. Den har fått hamna i skymundan till förmån för alla reservationer på biblioteket som har trillat in på sistone, men nu vill jag verkligen hinna läsa den. Biblioteket i all ära, men ibland stör det mig att alla mina reservationer trillar in samtidigt så att de böcker jag köpt själv får samla damm i flera månader (ja, detta är ett lyxproblem som jag endast kan skylla på mig själv).

Vad är era planer för novemberlovet? Är ni lediga och vilka böcker läser ni då i sådana fall?

onsdag 26 oktober 2016

Stanna - Flora Wiström

Till och från läser jag Flora Wiströms blogg, inte regelbundet eller så, men då och då när jag behöver ett tidsfördriv. Jag tycker för det mesta om hennes blogg och tycker att hon har sunda värderingar och intressanta tankar, så därför tänkte jag att jag ändå var lite intresserad av att läsa hennes debutroman Stanna när den väl släpptes.

Stanna handlar om Ester som ägnar dagarna åt att jobba i antikvariat och drömma sig bort till London, men en dag kliver en blond kille i antikvariatet och hon blir helt förstummad. När han har gått inser hon att hon borde ha gett honom sitt nummer på kvittot till Frida Kahlo-boken han köpte. Trots detta första misslyckade möte, så korsas deras vägar igen och Eli och Ester inleder ett förhållande som kantas av både toppar och dalar.

Nu handlar inte den här boken endast om Esters och Elis relation. Den handlar också om Esters relation till sin familj och till Elis familj, främst hans mamma, men allra mest handlar den också om relationen till Hanin. Hennes medsyster och bästa vän. Jag gillar relationen mellan Ester och Hanin; den är sådär galet frigjord som många relationer kan vara i början av tjugoårsåldern (kanske mest i populärkulturen, men ändå) och jag känner en längtan till mina egna inledande år på mitt andra decennium i livet. Dock kan jag tycka att Hanin är lite väl schablonartad - det är hon som är crazy utan spärrar och drar ut Ester på äventyr och tänjer hennes gränser. Sådana bästa kompisar finns överallt i litteraturen; det är nästan aldrig några huvudpersoner i ungdomslitteraturen som är så, men de har nästan alltid en bästis som man älskar just för att de är så gränslösa ibland (jag läste i en intervju någonstans att Sarah Dessen baserade huvudpersonen Remy i This Lullaby, Blunda och hoppa på svenska, på alla dessa "bästa vänner" som fyller litteraturen). Vid ett tillfälle säger Hanin dock ifrån och visar lite mer karaktärsdjup när hon skäller ut Ester för att vara för självcentrerad och inte ens fråga hur Hanin har det eller vad som händer i hennes liv. Då tycker jag att hon blir lite mindre schablonartad och lite mer fulländad karaktär, för det är ju ändå som Ester behandlat henne (som comic relief och ett stöd som man alltid kan räkna med) som ungdomslitteraturen alltid behandlar de knasiga bästa vännerna.

Även huvudpersonen Ester tycker jag är platt. Jag engagerar mig inte i hennes historia hur mycket jag än vill, och hur mycket Wiström målar upp än det ena sorgliga scenariot efter det andra. I början tycker jag att jag förstår hennes motivation till hur hon handlar, men mot slutet spårar det. Ja, jag tycker att det nyanseras bra när Wiström inte faller för den vanliga dramaturgiska kurvan i ungdomsromaner, utan vågar ta in motiv som t.ex. otrohet och att låta sin karaktär ta operfekta och dåliga beslut, vilket bidrar till ett karaktärsdjup. Men jag tycker ändå inte alltid att hon är en genomgående karaktär och slutet tycker jag inte alls hänger ihop. Visst att det finns hintar om vad som kommer att ske, men det är lite för löst sammanhängande med resten av historien för att fungera för mig.

Språket var inte heller min kopp te, om man säger så. Många passager var fina, men alltför mycket av bildspråket tyckte jag var löst sammankopplat med tematiken av boken och många liknelser tyckte jag var konstiga som gav ett bildspråk som inte alls stämde överens med den sinnesstämning eller tema som Wiström försökte skapa. Därmed inte sagt att allt inte föll mig i smaken - det fanns också fina liknelser och gestaltningar som gjorde att jag trots allt höll ut med läsningen till slutet.

Den enda behållningen från boken för mig var egentligen det faktum att jag gillar hur Wiström behandlar det sorgearbete som Ester går igenom och hur det kan te sig. Allt var inte guld och gröna skogar, och Wiström faller inte i fällan med att göra en perfekt historia med ett lyckligt slut med en karaktär som är ofelbar. Jag tycker det är viktigt att sådana skildringar finns i ungdomslitteraturen också, så vi inte fastnar i de amerikanska ungdomsböckernas perfekta slut.

Stanna
Flora Wiström
Bonnier Carlsen
2016
375 s.

söndag 23 oktober 2016

The Sunlight Pilgrims - Jenni Fagan

Så fort jag hörde talas om The Sunlight Pilgrims av Jenni Fagan så fick jag Station Eleven-vibbar. Jag vet, det är inte bra att jämföra en bok med en annan, speciellt inte när man jämför med en så bra bok som Station Eleven för det blir orättvist mot det andra verket som ju är ett helt eget verk i sig. Nåväl, jag har aldrig påstått att jag är logisk, så därför började jag läsa The Sunlight Pilgrims i förhoppning om att det skulle vara en ny Station Eleven.

Året är 2020. Det är november och redan -6 grader i London och Dylan McRae har fått reda på att biografen som han bor i och som han har vuxit upp i måste stängas. Hans mamma och mormor, de som var hans familj, har dött kort efter varandra innan bokens början och Dylan blir nu också ifråntagen familjeprojektet. På en post it-lapp i en antik sylåda som tillhörde hans mamma står detaljerna för en husvagn i Clachan Fells i Skottland och att den redan är betalad och klar. Dylan bestämmer sig för att bege sig till Clachan Fells; det finns ändå inget kvar för honom i London och det verkar som att en ny istid har börjat. Themsen har frusit och till och med i södra Europa är det vinter. De flesta i Storbritannien flyr landet eller dör av kyla, men Dylan är en av få som söker sig ännu längre norrut.

I Clachan Fells bor elvaåriga Stella och hennes mamma Constance i husvagnen bredvid Dylans. Constance livnär sig på att hitta gamla möbler och restaurera dem i en shabby chic-stil som hon sedan säljer dyrt till de som har råd. Både Constance och Stella tyr sig till Dylan när han kommer dit och vi får följa dem under den kallaste vintern i mannaminne.

Tyvärr är inte detta en ny Station Eleven och jag borde inte ha varit så orättvis att jag gjorde den kopplingen, men nu var det med de tankarna som jag gick in i läsningen. De enda beröringspunkterna som finns är faktiskt att båda är välskrivna dystopiska framtidsromaner. Dock tycker jag inte om Fagans språk särskilt mycket. Ibland känns det som att hon tar ut svängarna för mycket i sitt behov att vara Litterär och det funkar inte för mig.

Däremot gillar jag alla karaktärerna vi får möta, speciellt Stella är en frisk fläkt; hon är kavat och vågar ta för sig. Hon föddes som kille, men lever nu som tjej och trakasseras för det av traktens ungdomar, men hon bryr sig inte nämnvärt eftersom hon är trygg i vem hon är och i sin egen kropp. Jag gillar hur Stella och hennes könskorrigering bara är en storyline av alla som utforskas. Ibland känns det som att marginaliserade karaktärer läggs till i periferin av romaner för att de ska vara någon slags garant för att man som författare är Inkluderande, men Stella känns fullkomligt naturlig i sin egen rätt och det känns aldrig som att hon skrevs in bara för att hon är transsexuell.

Jag kan dock inte påstå att jag tycker om alla storylines, utan själva upplösningen tycker jag känns för intrikat och onödigt krånglig. Utan att avslöja för mycket, så blev jag vid ett tillfälle tvungen att pausa läsningen för att måla upp ett diagram över hur allt hänger ihop och jag tycker att detta störde läsningen (i fantasy eller historiska romaner kan jag t. ex. tycka att sådant är kul). Dessutom finns det en del inslag av magisk realism och jag insåg när jag läste denna roman att jag tydligen inte är ett stort fan av magisk realism längre.

Det verkar ännu inte finnas några planer på att ge ut boken på svenska.

The Sunlight Pilgrims
Jenni Fagan
William Heinemann
2016
320 s.

tisdag 18 oktober 2016

Sorgen bär fjäderdräkt - Max Porter

Idag släpps äntligen den svenska översättningen av Max Porters Grief is the Thing with Feathers som jag läste i somras. På svenska heter boken Sorgen bär fjäderdräkt och ges ut på Etta förlag. Min recension av boken kan du läsa här.

Glöm inte att han den sjunde december kommer till Kulturhuset för ett samtal med Anneli Dufva. Jag har redan sett honom i ett samtal med Lasse Winkler på English Bookshop för snart ett år sedan och det var ett riktigt bra samtal, så jag rekommenderar verkligen att se honom på Kulturhuset, om du kan.