Om kläders påverkan

Ett av mina mest lästa inlägg på bloggen är min recension av Säker stil av Ebba Kleberg von Sydow och Emilia de Poret. Det är också det jag får mest kommentarer och mejl om. Det här med en basgarderob verkar engagera många och av feedbacken att döma verkar folk gilla när Fiktioner blir modeblogg och det har inte jag heller något emot. Böcker och stil är något som verkligen ligger mig varmt om hjärtat eftersom båda för mig handlar om att skapa historier. Böcker ger mig chansen att ta del av andras och ger mig språket att skapa egna och mitt val av kläder ger mig chansen att uttrycka min egen stil, min egen historia. Det är nog därför jag tycker att kläder är så viktigt eftersom jag växte upp fattigt och ärvde kläder. Idag har jag kraft att skapa min egen historia.

Om detta handlar också ett avsnitt av podden Invisibilia som jag nyligen lyssnade på. The Secret Emotional Life of Clothes handlar om hur kläder har kraften att förvandla oss och hur kläder påverkar oss mer än vad vi kanske först tror. I början av avsnittet intervjuar de några barn i Halloweenkostymer om hur de känner sig. Franny är utklädd till Amelia Earhart och menar att när hon är Amelia är hon inte flygrädd, men när hon är bara Franny är hon flygrädd och måste hålla mamma i handen. De intervjuar också Cass, en man som bär solglasögon därför att de fick honom att sluta bli mobbad i skolan. Dessa historier är högst personliga och jag tror att vi alla känner igen oss i något tillfälle när vi bar ett plagg eller en accessoar och kände oss annorlunda, som att plagget i sig gav oss kraft. Det låter flummigt, men de intervjuar också en forskare på Columbia University som forskar i om kläder kan få oss att höja vår intelligens. I ett experiment gav han deltagarna en vit rock att ta på sig, till den ena halvan sa han att det var en läkarrock och till den andra att det var en konstnärs. Hans experiment visar att den grupp som tror att de har på sig en läkarrock är mer skärpta och gör bättre ifrån sig i tester än de som tror att de har en konstnärsrock på sig.

Jag tänker på hur kläder också påverkar hur vi uppfattar andra. Har någon en fläck på sig en dag kanske vi inte bryr oss, men om personen har det varje dag? Om personen bara går med smutsiga och trasiga kläder, vad tänker vi då? I början av juni blev ett experiment som UNICEF står bakom viralt. I det klär sig en fransk flicka i smutsiga kläder och liknar ett hemlöst barn och reaktionerna hon får från omgivningen är så hemska att hon börjar gråta. Tänk att utseendet och kläderna den här lilla tjejen hade på sig avgjorde om vuxna i omgivningen ville hjälpa den här klart ensamma och vilsna flickan.

Uppfattningar om kläder handlar det också om i ett annat reportage i poddavsnittet. Det handlar om hur svarta i USA får klä sig. I ett uttalande kring Treyvon Martins död sades det att om han inte haft på sig en hoodie, så hade han inte dött. Tänk efter ett slag på det uttalandet. De lägger alltså skulden på Martins klädval och inte på att någon annan hade ett vapen och kände sig nödgad att mörda någon.

När de går igenom en mans garderob i avsnittet och listar kläder som han har står hans mamma i bakgrunden och när de börjar plocka fram hoodies och ärmlösa tröjor säger hon att han absolut inte får gå ut klädd så. På grund av hur han kan uppfattas. För att han är svart. Hon menar istället att han måste använda skjortorna och kostymbyxorna han har.

"Can his clothes protect him?"

"Yes, I believe they can."

Tänk på debatten här i Sverige. Vad blir kvinnliga våldtäktsoffer ofta frågade?

"Vad hade du på dig?"

Kraften och betydelsen vi tillskriver kläder är ett tveeggat svärd. Samtidigt som vi med hjälp av kläderna har möjlighet att uttrycka vår egen identitet, stil och historia, så påverkas vi också av betydelsen som andra tillskriver ett klädesplagg. Listor som säger att kvinnor över 40 inte kan ha minikjol. Vi har kläder som är könade, män får till exempel inte ha på sig kjol. Det är därför jag blir så upprörd när andra berättar för mig vad jag kan och inte kan ha på mig. Jag gillar verkligen boken Säker stil och i podden har de tidigare haft en intressant diskussion om just de listor på plagg kvinnor inte får ha på sig när de når en viss ålder och de har verkligen tagit avstånd från ett sådant beteende. Det är därför jag blir så ledsen när jag lyssnar på ett avsnitt och detta händer:

Jag lyssnar alltså inte längre på podden därför att jag tycker att de tillskriver kläder och företeelser betydelse som de inte har något att göra med. Men jag rekommenderar fortfarande boken för att den är välskriven och har många bra idéer om stil.

Själv kommer jag att fortsätta med min basgarderob och försöka tänka på de kläder som framkallar de känslor jag själv vill ha och de uppfattningar jag vill att andra ska få när de ser mig. Nu vet jag att forskning visar att kläder påverkar hur vi presterar och mår.

Homegoing - Yaa Gyasi

"När Ta-Nehisi blurbar en bok läser Frida den" måste vara ett av mina nya motton tydligen. Så fort jag hörde talas om Homegoing av Yaa Gyasi och att Ta-Nehisi Coates rekommenderade den varmt kunde jag inte göra annat än att reservera den på biblioteket.

Homegoing är Yaa Gyasis debutroman och i den får vi följa ättlingarna till två systrar i Ghana på 1700-talet. Effia och Esi är halvsystrar, men har aldrig träffats och dessutom är de födda i två rivaliserande stammar, Asante och Fante. Effia bor i Fanteland och blir bortgift till en mäktig vit brittisk man som styr över slavhandeln medan Esi som bor i Asante blir tillfångatagen, säljs till britterna och sedan såld som slav till USA. Därifrån får man sedan följa ättlingarna till Effia och Esi och hur deras blodslinjer tar helt olika, men ändå samma vägar emellanåt. Effias ättlingar bor kvar i Ghana och läsaren får inte bara historien om Effias ättlingar, utan också till viss del historien om Ghana. Esis ättlingar får däremot kämpa i USA genom inbördeskriget där och den medborgarrättsliga rörelsen för att svarta ska få samma och lika rättigheter som vita.

Vartannat kapitel i boken handlar om en ättling till Effia och det andra om en ättling till Esi, vilket gör att vi bara får ett kapitel för varje ättling. Jag förstår varför Gyasi valde att berätta sin historia så. Hon vill visa på en ätts historia under tre hundra år, vad som har hänt och hur det påverkar oss än idag. Dock ville jag gärna läsa mer om vissa karaktärer, visst att de dyker upp ibland i de övriga kapitlen, men jag hade gärna sett att vissa karaktärer fått en hel roman. Då försvinner ju förstås hela anspråket med just den här romanen, så jag förstår varför det inte blev så, men ibland tar det flera sidor att lokalisera sig i tiden och vem som är släkt med vem och när man väl lärt känna karaktären är det dags att säga hejdå. Ibland blev läsningen ryckig på grund av detta, för när man väl fått upp farten och intresset så blev man tillbakaslungad för att lära känna en ny person istället.

Det är ett stort och otroligt viktigt projekt Gyasi har tagit sig an och i efterordet till boken står det att det har tagit sju år att skriva boken. Det kan jag mycket väl förstå eftersom det inte bara är multipla händelseförlopp hon måste väva ihop, utan hon beskriver Ghanas historia och historien om de svarta i USA mycket detalj- och faktarikt utan att det känns som att man läser en historiebok. På ett sätt tycker jag att den här romanen är minst lika bra som alla de stora amerikanska romanerna som med jämna mellanrum publiceras och som gör anspråk på att beskriva landets historia. Även om jag snarare tycker att huvudvikten ligger på relationen svarta-vita i världen, så är ju faktiskt detta även USA:s historia.

Eftersom jag också är ett barn av mitt tid, min kultur och min uppväxt, så får jag erkänna att mycket av det som Gyasi beskriver i boken är okänt för mig. Jag som vit har aldrig varit diskriminerad på grund av hudfärg (däremot som kvinna, som Gyasi också beskriver skickligt) och eftersom jag är född och uppvuxen i Sverige och Europa så har min historieundervisning också varit eurocentrisk. Därför välkomnar jag alltid böcker som ger mig alternativa historieskrivningar. Ett av de starkaste ögonblicken för mig under läsningen var kapitlet om Yaw, en av Effias ättlingar, som är lärare i historia i Ghana. Han välkomnar nya elever och pratar om historieskrivning och säger bland annat

We believe the one who has the power. He is the one who gets to write the story. So when you study history, you must always ask yourself, Whose story am I missing? Whose voice was suppressed so that this voice could come forth? Once you have figured that out, you must find that story too.

Och det är det Gyasi gör med den här romanen. Hon ger oss berättelserna från de som vi inte möter i våra historieböcker. Jag minns att vi läste om slavhandeln, men bara ackompanjerat med kartor med pilar på hur de åkte. När man läser kapitlen om hur de blev behandlade och hur det påverkade deras liv och deras barns liv så förstår man på ett helt annat sätt, historien blir levande och på så sätt också mycket starkare och mer gripande. Detta är de förtrycktas historia. De historierna som det är vår uppgift att söka efter så att vi kan komplettera vår eurocentriska, patriarkala historieskrivning.

Jag kan inte hitta någon information om att något svenskt förlag köpt rättigheterna ännu, men jag hoppas och tror att det kommer att ske snart.

Homegoing
Yaa Gyasi
Alfred A. Knopf
2016
320 s.

The Shepherd's Life - James Rebanks

Jag vet inte var någonstans jag läste om The Shepherd's Life först, men det som fastnade var att författaren enligt en recension läser mycket och jag läser ju en bok som handlar om läsning och skrivande snabbare än man kan säga "meta". Nu är det inte alls den största delen av boken; jag skulle nog säga att det är en liten parentes, men jag är glad att jag läste den.

I The Shepherd's Life får vi följa fårabonden James Rebanks i Lake District. Lake District är känt för sina vackra vyer och många har på sin bucket list att de vill vandra i Lake District. Rebanks börjar sin bok med att nämna dessa turister. Att de bara kommer på sommaren under de finaste perioderna. Att de inte lägger märke till bönderna som bor och verkar där. Att de inte verkar reflektera över att Lake District tillhör några som har arbetat på denna mark sedan tidernas begynnelse. Utifrån ett slags behov att berätta om den gamla traditionen som fåraherdning är vill Rebanks berätta sin historia, men inte med fokus på just hans utan på traditionerna som har följt marken sedan inlandsisen smälte och de första människorna bosatte sig där.

No one can be sure, but there is a suspicion that the fell people just go on, beneath the waves of "history" that fill the history of England. It sometimes feels to me like, as the tide from the north receded with the melting ice, it left us in place in the hills, little islands sticking up from an encroaching sea of southern civilization.

Kompositionen av boken är väldigt snyggt gjord; Rebanks bygger upp sin kronologi kring årstiderna och hur de påverkar fåraherden, vilket också följer den dramatiska kurvan. Vi börjar med sommar och avslutar med våren och lammningen. När vi börjar på sommaren är det lugnt för fåraherdarna, det är då de har tid att göra alla småsysslor som förblir ogjorda under resten av året. Till hösten kommer de stora showerna där man ställer ut sina får och även köper nya baggar till flocken inför parningen och när vintern kommer är det den svåraste perioden. Eftersom Lake District är ett naturreservat som inte har lika många turister som på sommaren och det endast bor några fåtal människor där, så får bönderna klara sig själva. Det kan ta veckor innan någon kommer dit och plogar vägarna och vid ett tillfälle beskriver Rebanks i förbifarten hur han är glad att en granne såg honom på väg ut till fåren, för om han skulle fastna i snön så är det någon som visste var han var i alla fall. När vi sedan överlevt vintern tillsammans med Rebanks kommer våren och lammen föds och djuren återvänder till Lake District.

Inte nog med att Rebanks knyter fåraherdens årstider till den dramaturgiska kurvan, han väver också in sitt eget liv och uppväxt i den. I sommardelen berättar han om sin bekymmerslösa barndom när han lärde sig yrket från sin farfar och sedan får vi följa honom till nu. Hur han kommer på kant med sin pappa och bestämmer sig för att börja plugga och till slut kommer in på Oxford, men också hur han trots detta vill hålla kvar vid sitt ursprung, vid att vara fårabonde.

Trots att Rebanks liv är så olikt mitt som det kan vara, så finner jag ändå stor igenkänning när jag läser. Framför allt hur det är att göra en form av klassresa, hur han själv går från att vara den struliga pojken som hoppar av skolan och hur Rebanks och hans fåraherdekompisar alltid sågs som de korkade i byn, till att han pluggar upp sina betyg och börjar studera vid Oxford. Det är framför allt i beskrivningarna hur det är att komma tillbaka till hemmet igen, efter att ha varit i Oxford, som jag känner igen mig. Alla som någonsin flyttat från sin hemstad för att läsa på högskola eller universitet vet vad jag pratar om: hur det alltid känns som en spökstad när man åker hem igen. Eller det kanske bara är jag som känner så? Och Rebanks då.

På svenska heter boken Fårbondens dagbok och gavs ut på Brombergs förlag 2016.

The Shepherd's Life
James Rebanks
Flatiron Books
2015
304 s.

Timme noll - Lotta Lundberg

Min utforskning av Lotta Lundbergs författarskap fortsätter och denna gång har jag läst hennes senaste roman Timme noll.

Timme noll handlar om tre olika kvinnor, författaren Hedwig som bor i Berlin vid krigets slut 1945, Isa som bor i Uppsala 1983 och Ingrid på Blidholmen 2004. Tiden vid krigets slut 1945 brukar beskrivas som timme noll, men det kan också vara en metafor för uppbrott och att man står vid förnyelsens rand, vilket man kan säga att alla kvinnorna gör. Hedwig lever i förvirringen i slutet av kriget och undrar var hennes dotter har tagit vägen. Samtidigt som hon vill leta efter henne finns det något som tar emot och det känns som att hon lever i förnekelse. I Uppsala drygt 40 år senare får vi följa med Isa till psykologen, eller Psykot, som hon kallar henne. Isa har klippt sönder en docka och hennes mamma har åkt till Afrika för att forska och läsaren får följa hennes sätt att hantera omvärlden. På Blidholmen år 2004 bor prästfrun Ingrid som har blivit tvungen att ge upp sin karriär för att ta hand om sin man som har diagnosticerats med Parkinson.

På baksidan finns jämförelser med Michael Cunninghams Timmarna, "[s]kickligt flätar Lotta Lundberg samman tre röster på ett sätt som för tankarna till Timmarna", och jag vet inte om jag håller med. Alla böcker med parallellhistorier om kvinnor är inte en ny version av Timmarna, på gott och ont. Personligen gillade jag Timmarna bättre och tyckte att tematiken och karaktärerna hängde samman bättre än vad de gör i Timme noll. Det finns en ganska tydlig länk mellan Isa och Ingrid, men kopplingen mellan Hedwig och Isa känns både långsökt och krystad. Och ska man då se till tematiken som hör ihop med titeln, så tycker jag inte heller den är tillräckligt stark. Jag hade faktiskt hellre sett en hel roman om antingen Hedwig eller Isa då jag tyckte Ingrid var jobbig och tråkig.

Det jag gillar med Lundberg är att hon i de två böcker som jag har läst hittills, Ön och Timme noll, gör nyanserade och starka kvinnoporträtt. De skaver och är inte perfekta, de är feminister, eller uttrycker feministiska tankar. Däremot tycker jag ibland att hon balanserar på gränsen för för osympatiska karaktärer och finns det något som gör mig nära att sluta läsa en bok så är det karaktärer som jag inte kan sympatisera med (missförstå mig rätt, jag behöver inte gilla dem, men jag måste förstå varför de handlar som de gör) och jag tyckte att Ingrid i Timme noll var riktigt jobbig att läsa om. Hon var missunnsam och sur och jag tycker inte om hur hon pratar om sina barn. Jag tycker absolut om att Lundberg nyanserar sina kvinnoporträtt genom att beskriva kvinnor som inte alltid älskar sina barn och det är inte det jag har problem med. Jag tycker helt enkelt bara att hon är jobbig och talar illa om folk och sedan råkar det i många fall vara hennes egna barn. Jag skulle i alla fall inte vilja umgås eller leva med henne och därför var jag nära att lägga ner boken.

Betydligt intressantare är porträtten av Hedwig och Isa. Även de är ganska osympatiska, men jag är mer intresserad av att läsa om dem och se vart deras historia kommer att ta mig. I fallet med Isa byter också Lundberg berättarteknik och istället för att skriva i tredje person preteritum (dåtid) skriver hon Isas porträtt med första person presens (nutid) och den som kan sin grammatik och/eller lingvistik vet att när man skriver i presens kommer man alltid närmare och engagerar mer än om man skriver i preteritum. Detta berättartekniska knep gör att jag nog är mest intresserad av Isa som person genom hela läsningen och jag hade allra helst sett att hon fick en egen bok, även om jag också gillade tematiken som behandlades i Hedwigs kapitel.

Timme noll
Lotta Lundberg
Natur & Kultur
2014
372 s.

Search Party - George the Poet

I led med mitt löfte till mig själv att läsa mer poesi ville jag läsa något nutida, skrivet av någon ung. Jag hade läst och hört en del om George the Poet eftersom jag ändå är lite bevandrad inom spoken word och har gått på många poetry slams. Därför köpte jag George the Poets första samling, Search Party, i höstas på Foyles i London.

Search Party är en samling dikter där vi får ta del av George the Poets uppväxt och hans politiska åsikter. Många av dikterna präglas av en dikotomi (priviligierade-icke priviligerade, fattig-rik, ung-gammal, staden-landet, folket-etablissemanget etc.) och den klassresa som han har gjort. Samtidigt som han skriver om livet på gatan och livet i de concil estates som han och hans kompisar växte upp i, så får man också små glimtar av hans utbildning. Han läste politik, sociologi och psykologi vid Cambridge och beskriver ofta livet på det council estate där han växte upp med en akademisk lupp. Livet på gatan beskrivs med akademiska ord samtidigt som han också skriver på slang i en blandning som både är talande för den han är, men som också bildar ett nytt språk och en ny attityd.

Generationen som både jag och alla andra i tjugoårsåldern tillhör beskrivs i USA och Storbritannien som "millenials". Det är barn till generationen som hade allt, babyboomers, och deras barn, t.ex. George the Poet och alla andra twentysomethings nu, beskrivs ofta i media som narcissistiska och som att allt bara handlar om dem och att de får allt och inte bryr sig om omvärlden (se till exempel den här artikeln från Time Magazine som fick mycket uppståndelse). Jag tycker att George the Poet är ett utmärkt exempel på att dagens unga inte alls bara vill ha allt (såklart finns det sådana också, men sådana människor finns i varje generation) i en handvändning utan att de bryr sig om samhället. Han visar på hur politiskt aktiva unga idag är. Hur de är utbildade och vill påverka. De sitter inte ner på soffan och vill få allt serverat på ett silverfat som dagens äldre verkar tro. Detta beskrivs väldigt bra i dikten "My City":

In estates with the least funding - 

Look at the state of east London.

That's a paradox: witness economy blooming

For the have-a-lots business is gonna be blooming,

But there's a difference between having a front-row seat

And watching from the sidelines.

Search Party är en samling dikter som är fulla av rim och rytm, när man läser dem tyst för sig själv vill man egentligen bara läsa dem högt för man kan riktigt höra och känna att dessa dikter verkligen är gjorda för att framföras, men så är George the Poet också en spoken word-poet och han gör sig inte lika bra på pappret som när han uppträder. På YouTube finns det mängder med klipp på hans uppläsningar, till exempel den här med just "My City".

Search Party
George the Poet
Ebury
2015
128 s.

Juni 2016

Varför är det så att till exempel november känns som den l ä n g s t a månaden någonsin, men juni bara susar förbi i ett nafs? Jag kan tänka mig att det har att göra med mörkret, men också att jag i juni fick min första riktiga lärarsemester. Jag har alltså överlevt ett år som lärare och jag hade hört skräckhistorier om hur det första året är. Många av dem är sanna och riktiga, det har inte varit en dans på rosor, men nu har jag i alla fall ett hum om hur ett år på jobbet går till och kan vila i den lilla erfarenheten rikare som jag har blivit.

Med sommaren kommer alltså semester och lästid deluxe. I juni gjorde jag en sommarläsningshög som är väldigt ambitiös och jag tror inte att jag kommer att hinna med allt, även om jag idag har lyckats beta av tre böcker i högen. Men jag ser aldrig sommarläsningen som ett måste heller, utan ett urval av de böcker jag under året känt att jag vill läsa och som passar extra bra när man har mer tid.

I början av juni arbetade jag fortfarande, jag fick faktiskt inte semester förrän 20 juni, men allt gick i en lite långsammare takt än vanligt. Innan semestern började hann jag faktiskt att läsa både Irakisk kristus av Hassan Balasim och Reasons to Stay Alive av Matt Haig under pendlingen till jobbet. När jag väl fick semester läste jag Timme noll av Lotta Lundberg och The Shepherd's Life av James Rebanks innan juni tog slut. Jag har också påbörjat The Masnavi av Rumi, men den läser jag lite pö om pö och vet inte om jag kommer att läsa ut innan sommaren. Jag är ändå fascinerad över att jag ändå läser den samtidigt som jag läser annat, för jag slalomläser aldrig annars. Nu ska jag bara försöka skriva recensioner på allt jag har läst också, för tillfället ligger jag tre böcker back, så det börjar ta sig, men jag förbannar mig själv för att jag inte skrev om dem direkt när jag läste ut dem och hade upplevelsen färskt i minnet.

Just nu har jag precis läst ut Homegoing av Yaa Gyasi och är sådär härligt mellan böcker. Jag älskar känslan när det är dags att välja en ny bok och man har alla möjligheter i världen framför fötterna. Jag tror att nästa bok kommer att bli När jag inte hade nåt av Ison Glasgow och Emil Arvidson, för nu när jag är inne på min tredje semestervecka börjar det faktiskt klia i lektionsplaneringsfingrarna...

Hur har er sommarläsning gått såhär långt?

Grief is the Thing with Feathers - Max Porter

På Foyles i London plockade jag upp den här boken och läste majoriteten av den i foajén, helt förflyttad i tid och rum. Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa den igen, i sin helhet och mer ingående än vad man kan när man står och smygläser i en bokhandel.

Grief is the Thing with Feathers är Max Porters debutbok och handlar om en pappa och hans två söner medan de försöker hantera förlusten av mamman i familjen. Pappan forskar om Ted Hughes, boken är inspirerad av Hughes verk Crow (och titeln är inspirerad av Emily Dickinsons "Hope is the thing with feathers") och därför genomsyras mycket av boken av Hughes och just Crow. Crow är en karaktär som en dag dyker upp på farstutrappen och tar sig in i familjen. Och han tänker inte lämna förrän han inte behövs längre.

Innan jag läste Grief is the Thing with Feathers igen, så tog jag mig an Crow av Ted Hughes och det är en av de mest morbida karaktärerna jag har läst om. Hughes Crow är rent av grotesk många gånger och får förkroppsliga både synden och ibland hoppet. I Porters bok tonas Crows mest groteska sidor ned, men han är fortfarande en burdus karaktär som domderar in när familjen är som mest skör. Han kommer in och förkroppsligar hela familjens sorg, lämnar fjädrar på kuddarna och både förstör såväl som bygger upp. Han är både den som läker familjen och den som river isär. Han är barnvakt såväl som djävulen. Han är oberäknelig såväl som totalt förutsägbar (speciellt om man har läst Hughes Crow).

Man behöver inte ha läst Hughes innan för att förstå boken. Trots att Porter väver in mycket intertextualitet genom referenserna till t.ex. Hughes och Dickinson, så är det ett fristående verk om sorg. Precis som Hughes Crow är sorgen ibland burdus. Sorgen är ibland oförsonlig och på samma sätt som Crow i Grief is the Thing with Feathers läker den och river isär, förstör såväl som bygger upp och det kan vem som helst relatera till utan att ha läst Hughes innan. Själva livet är förenligt med döden och det är oundvikligt att komma undan sorgen som hör till.

Trots att man inte behöver ha läst Hughes eller Dickinson, eller andra poeter som Porter alluderar till, för att förstå boken, så kan det fördjupa upplevelsen om man gör det. Boken är som en julkalender, om du läser Crow av Ted Hughes så öppnar du helt plötsligt fler luckor i boken och läser du Emily Dickinsons dikt "Hope is the thing with feathers" förstår du plötsligt ännu mer. Men så är det alltid med intertextualitet, att klangbottnen blir djupare än om verket stod på egna ben.

Nu har jag läst den här boken två gånger och jag vet ändå inte om jag har förstått hela. Den går inte att kategorisera som roman eller lyrik. Är den kanske en essä om sorg? Precis som Crow vägrar den att låta sig kategoriseras och det är det som gör att man för varje omläsning får en djupare förståelse.

På svenska heter boken Sorgen bär fjäderdräkt och ges ut på Etta förlag hösten 2016.

Max Porter besökte English Bookshop i Stockholm i vintras och jag var där och lyssnade. Det var ett otroligt bra samtal och om det kan ni läsa mer här. I samband med att boken släpps på svenska kommer han tillbaka för ett samtal på Kulturhuset och det vill ni inte missa!

Grief is the Thing with Feathers
Max Porter
Faber & Faber
2015
128 s.

Crow: From the Life and Songs of the Crow
Ted Hughes
Faber & Faber
2001 (ursprungligen 1970)
112 s.