onsdag 28 december 2016

The Tidal Zone - Sarah Moss

The Tidal Zone var en bok som i somras nämndes i varenda booktubevideo och jag hörde aldrig något dåligt om den. Dessutom behöver man knappt nämna ordet "universitet" innan jag skriver upp boken på min att läsa-lista. Det spelar ingen roll att detta inte är en universitetsroman; jag bara älskar karaktärer/storylines/miljöer som har med universitet eller skola att göra på något sätt. Jag hade planerat att köpa boken i London i somras och som tur var hittade jag den på min favorit-second hand The Oxfam Bookshop för en bråkdel av originalpriset bara några veckor efter att den publicerats. Sedan kom såklart en massa bibliotekslån emellan, men under hela november var boken min följeslagare och hade jag inte varit sjukskriven under november och tappat all fokus, så hade jag läst ut den i ett nafs.

The Tidal Zone är Sarah Moss sjätte (!) roman och det är med den som hon till slut verkar ha fått sitt genombrott i Storbritannien. The Tidal Zone är historien om Adam, en hemmapappa och deltidslektor på universitetet, som en dag får ett telefonsamtal om att hans äldsta dotter Miriam helt plötsligt fallit ihop och slutat andas. Hon är för några minuter död innan hon lyckas räddas av skolpersonal och snabbt ditkallad ambulans och sedan får hon vara på observation på sjukhuset under flera veckor medan läkarna försöker komma på varför en ung och frisk flickas kropp bara slutar fungera. Adam är gift med Emma, en läkare som är mer på jobbet än vad hon är hemma och de har förutom Miriam också den yngre dottern Rose. The Tidal Zone är historien om hur alla i familjen försöker hantera mysteriet med Miriam; Miriam själv som inte är särskilt nöjd över att vara instängd på sjukhus, lillasystern Rose som tidvis har svårt med all uppmärksamhet som ägnas hennes storasyster, Emma som ju faktiskt är läkare själv och ibland verkar veta mer än Adam om vad som faktiskt drabbat Miriam och Adam som är den som är närmast barnen och sköter deras vardag, men hur ska det någonsin bli vardag igen när Miriam kan sluta andas när som helst?

Boken berättas från Adams berättarperspektiv och det märks väl hur mycket han älskar sina barn. Han är noga med vad de äter (väldigt hälsosamt), kan deras vanor och verkar alltid vara steget före dem. Det är uppfriskande att se en sådan engagerad pappa, för let's face it, litteraturen kryllar inte direkt av hemmapappor som låter sina fruar göra karriär medan de själva tar hand om hem och barn och dessutom gör det med stolthet. Moss skildrar skickligt de fördomar som kan uppstå när man som man i ett patriarkalt samhälle gör sådana sysslor som alltid varit tillskrivna som kvinnliga. Hon ifrågasätter normerna skickligt genom Adam, som ju är en universitetsutbildad intellektuell, men också genom Miriam som är en ung feministisk åsiktsmaskin. Adam beskriver till exempel hur han är den enda pappan som följer med barnen till skolan och hur han lär känna de andra hemmaföräldrarna, som alla är mammor, och hur han finner stolthet i hur väl han känner sina barn. Vid en incident när han tar med Rose till ett födelsedagskalas i simhallen tillsammans med de andra barnens föräldrar, bara mammor, så blir han tillsagd av receptionisten att han inte kan stå och titta på barnen som simmar för andra har klagat och finner det obehagligt. Samhället finner det alltså fel att en pappa ska få ha uppsyn på sin egen dotter i simhallen, för det kan misstolkas. Genom denna händelse ifrågasätter Moss våra uppfattningar och visar på hur absurda de ter sig.

Förutom den närmaste familjen till Miriam, så får vi dessutom också Adams familjs historia genom pappan som kommer på besök. Adams pappa är barn till två flyktingar som flydde till USA under andra världskriget och ville sedan att deras judiske son skulle följa livet de byggt upp i New York, men Adams pappa gav sig istället ut på en resa tvärs över hela kontinenten, för att slutligen hamna i England med Adams mamma. Moss undersöker skickligt hur vår historia påverkar de val vi gör idag, och hur händelser i nuet kanske förorsakas av eller kan besvaras med hjälp av vår familjs historia. Förutom Adams familjs historia får läsaren också ta del av biografin om Coventry Cathedral som han arbetar med, och det är så otroligt snyggt hur dessa kapitel om återuppbyggnaden av en trasig katedral motsvarar återuppbyggnaden av familjen. Inte bara hur familjen återuppbyggs efter Miriams anfall, utan också hur Adams familj återuppbyggs i USA efter andra världskriget.

It is not all right, but there is beauty. We have ways of saying that it is not all right, that there is death and suffering and evil, and they are the same ways we have had for hundreds of years. Buildings. Glass. Weaving.

Words.

Efter The Tidal Zone har jag verkligen fått mersmak och kommer definitivt att läsa mer av Sarah Moss, eftersom jag både gillar hennes språk och tematik. Nyss fick jag hem Night Waking som är den första delen i en trilogi, så nästa år kanske blir Sarah Moss-året. Jag hoppas.

I dagsläget verkar det inte finnas några planer på att ge ut The Tidal Zone på svenska, men jag hoppas att även förlagssverige får upp ögonen för Sarah Moss.

The Tidal Zone
Sarah Moss
Granta
2016
336 s.

lördag 24 december 2016

Jullovsläsning 2016

God jul! Hoppas att ni får en bra dag, vad ni än firar och hur ni än firar. Givetsvis hoppas jag att ni i alla fall får en stund till kvällen att slappna av med en bok och bara njuta av ledighet. Det är i alla fall vad jag planerar att göra.

I onsdags gick jag på julledighet och fram tills dess hade jag egentligen ingen aning om vad jag skulle läsa nu till julen. Denna ledighet är vi hemma i stan; vi åker inte till släktingar utanför stan och firar dessutom nyår hemma, så jag planerar att kunna slutspurta året med läsning. Igår fick jag hem den sista boken jag planerar att läsa under ledigheten och därför önskar jag er en god jul med denna bokhög.

Just nu läser jag The Vegetarian av Han Kang, snackisen som jag sedan i somras varit intresserad av att läsa. Nu är det äntligen dags och som bonus köpte jag även biljetter till hennes samtal med Yukiko Duke på Kulturhuset i januari. Nu när jag börjat läsa ser jag ännu mer fram emot detta samtal, förhoppningsvis kanske jag har börjat läsa på Human Acts (Levande och döda, som nyligen publicerades på svenska) också.

Utöver Han Kang planerar jag att läsa Morgon i Jenin av Susan Abdulhawa eftersom det är den första boken i min kompis Karins nya bokcirkel, som jag snällt blivit tillfrågad att vara med i och jag är ju inte den som bangar samtal om böcker. Sedan hoppas jag att jag får tid att läsa Zadie Smiths Swing Time som trillade ner i brevlådan när den släpptes eftersom den har varit förbeställd sedan urminnes tider. Jag började läsa på Hungry Heart av Jennifer Weiner, men jag hade ingen lust för non fiction just nu, så jag hoppas att den lusten återkommer innan den ska lämnas tillbaka till biblioteket.

Nu är jag nyfiken, vad läser du under jul?

söndag 11 december 2016

November 2016

I november blev jag sjukskriven och läste nästan inga böcker alls. Istället har jag tagit det lugnt och gjort det som fallit mig in. Jag har velat läsa böcker, men det har liksom inte funnits fokus för det och då får det vara så. Även om jag varje månad tycker om att se tillbaka på min läsning, så tänker jag inte stressa fram något för att ha något att prestera. Som det ser ut i skrivande stund har jag hittills läst 44 böcker i år och det är jag ändå nöjd med. Mitt mål är alltid 50, men det är sällan jag når det och det är som sagt inget jag förebrår mig för heller om det inte blir av. Förra året läste jag till exempel 43 böcker, så i år har jag redan läst fler (eller kanske bara fler kortare böcker?) än förra året. I november läste jag följande böcker:

Allt som blir kvar av Sandra Beijer
Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren

Tidigare såg jag fel i min läsdagbok och trodde att jag läste Allt som blir kvar i oktober, men det gjorde jag inte alls. Jag började och läste faktiskt klart boken under novembers inledande dagar, därför har jag redigerat förra månads-summeringen och klistrar in vad jag då skrev om den (med några få redigeringar inom hakparenteser):

Den [första boken] jag läste ut i [november] var Sandra Beijers Allt som blir kvar, vilket är uppföljaren till debuten Det handlar om dig. Om Det handlar om dig handlar om den inledande kärleken så handlar Allt som blir kvar om när kärleken dör ut. Om hur man lagar sig efter att ett förhållande har tagit slut. Jag tyckte att debuten var okej, men önskade mer från den och därför såg jag ändå fram emot Allt som blir kvar, men jag insåg med den boken att Beijers författarskap inte intresserar mig. Jag gillar bloggen och vad hon gör med den och läser böckerna mest för att hänga med i vad hon skriver om i bloggen, men jag tror inte att jag kommer att läsa någon mer bok av henne.

Efter att jag läste ut Sandra Beijers bok började jag läsa The Tidal Zone av Sarah Moss och redan i slutet av förra månadssummeringen skrev jag att den har potential att bli årets bok för mig och det tror jag minsann håller. Det ska bli spännande när jag ser över året för den hamnar lätt i min topp tio.

Mitt i den pausade läsningen av The Tidal Zone, eller ja, pausen av all läsning, så lyckades jag ändå klämma Therése Lindgrens Ibland mår jag inte så bra under en dag. Jag vet att Lindgren är en superpopulär Youtuber eftersom många av mina elever älskar henne, men jag själv har aldrig följt henne. Däremot var jag intresserad av att läsa hennes bok eftersom det handlar om hennes utmattningssyndrom och mentala hälsa, och jag är alltid ute efter böcker som skildrar detta eftersom vi måste prata mer om psykisk ohälsa. Lindgrens bok var inget att hänga i granen (pluspoäng för passande juluttryck) och jag tycker definitivt att hon borde ha låtit någon annan skriva boken åt henne, däremot tänker jag att denna bok kan vara viktig för hennes målgrupp (som jag antar är preteens/teens) eftersom vi behöver fler förebilder i vårt samhälle när det gäller mental ohälsa. På sin höjd kanske jag rekommenderar denna till mina elever om de vill veta mer eftersom hon har lättillgänglig fakta och att hon redan är en person som unga idag lyssnar på, men för mig var den inte intressant.

Den senaste veckan har i alla fall läsorken börjat komma tillbaka och nu läser jag The Mothers av Brit Bennett som jag måste lämna tillbaka på biblioteket snart. Den är riktigt lovande hittills, men har de senaste böckerna jag läst hittills lärt mig något så är det att inte få höga förhoppningar under de inledande sidorna (eller hajpen som omger denna bok).

Vad läser ni just nu?